Det som märks av att det är ett beställningsverk, och att det har varit lite tid, är att intrigen är papperstunn. Det är svårt att tänka sig att den här operan är samtida, och av samme kompositör, som Trollflöjten eller Don Giovanni. Mycket av handlingen sker dessutom bakom scenen, och sen så berättar sångarna om vad som hände. I stort sett går det väl att säga att Tito har allt som gör att jag tycker barock-opera, och opera seria tråkigt.
Tyvärr hamnar också musiken i skymundan, jag orkar helt enkelt inte hålla koncentrationen uppe när allt bara är recitativ och sen da capo-arior. Det är tekniskt krävande för sångarna, men när Vitellias stora aria i akt 2 kommer (Non più di fiori) blir jag inte ens riktigt tagen av den.
Musiken är ändå vacker, men jag skulle hellre lyssna på enskilda stycken, än sitta igenom hela operan. Det stycke som får det att pirra i kroppen är faktiskt uvertyren, men det beror på att jag fortfarande kommer ihåg hur roligt det var att spela det när jag var med i Falu Ungdoms Filharmoniker.
Regimässigt tycker jag ändå det är intressant. Vid första anblicken kan det verka som om man försökt återskapa en äkta 1700-talsopera, men så är det inte. Sångarna rör sig snarare övertydligt stelt på scenen, och deras dräkter är moderna skapelser. Med tanke på det ganska svaga utgångsmaterialet tycker jag man har gjort operan så intressant som det går.
Det här gäller också sångarna. De har otroligt krävande stycken att jobba med, och gör det till största delen galant. Mest vill jag ändå framhålla Katija Dragojevic som verkligen får fram hur Sextus slits mellan kärleken till Vitellia och vänskapen till Titus.
Uppsättningen och sångarna drar upp betyget, men sammanfattat blir det inte mer än 4 av 10 lagerkransar.
 |
| Bild från dtm.se |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar