Det är dags att titta tillbaka på operaåret 2014. Jag måste ärligt talat säga att det blev inte jättemycket opera. Till stor del beror det på att jag redan i juni bestämde att jag skulle åka till New York och gå på Metropolitan, och då prioriterade jag ner det otroliga utbudet som det finns vad det gäller konserter i Dalarna.
Falu Folkets hus visade inte heller så många operor som jag gick och såg i digitalsändning, jag gick faktiskt inte på en enda.
Ändå om man summerar så har hade jag i januari 2014 sett 50 verk fördelade på 107 produktioner, varav 30 live, i januari 2015 har jag sett 52 verk fördelade på 111 produktioner, varav 32 live.
Årets höjdpunkt
Trollflöjten på Metropolitan med René Pape, det finns inget som kommer i närheten.
Årets äntligen!
TV visade Aniara i en uppsättning från 1960, så äntligen har jag sett den operan.
Årets konsert
Eftersom jag inte gick på så många så väljer jag nog ändå Falu Rödfärgs Jubileumskonsert. Musikaliskt var den kanske inte jättespännande, men inramningen var magisk och inte ens regnet störde.
Inför 2015
Det jag är mest sugen på inför 2015 är den nya operan om Jussi Björling som ska sättas upp i Vattnäs och att Turandot med Nina Stemme i Dalhalla. Jag blir väldigt besviken på mig själv om jag inte köper biljetter och åker på dem.
lördag 10 januari 2015
onsdag 29 oktober 2014
Aniara, TV-teatern 1960
I helgen visades Aniara som Veckans Föreställning, och jag blev glad att jag äntligen fick chansen att se den. Aniara är nog den mest kända svenska operan, och en av tre svenska operor jag kan räkna upp på stående fot. Jag har för mig att vi läste bitar av Harry Martinssons hela diktverk någon gång i skolan, och då var det bilder från operan. Det gjorde mig naturligtvis jättenyfiken. Jag är verkligen glad att de plockar fram en sån här klassiker ur arkivet.
Musiken är skriven av Karl-Birger Blomdahl, librettot av Erik Lindgren efter Harry Martinssons diktverk. Det är en modernistisk 12-tonsopera, så det är inte gått om vackra melodier och harmonier. Det som den ändå lyckas förmedla är stämningar. Eftersom jag tyckte det var svårt att höra vad kören sjöng, och det finns flera dansinslag måste jag ändå säga att jag hade inte hängt med i handlingen om jag inte samtidigt haft ett operalexikon till hands och kunde kolla upp vad som hände. De starkaste insatserna svarar Mimaroben, sjungen av Erik Saedén, för. Han är ju också berättaren som för fram handlingen. Ska det ändå vara en scen som sitter kvar så är det när Chefstekniker I lägger fram sin förklaring om att Aniara är som en luftblåsa i Guds andes glas. I övrigt så tycker jag faktiskt att mycket av lyriken känns ganska banal.
Ett stort problem för mig personligen är också att nästan 60 år efter Aniara så har jag sett så många varianter och parodier av typen "ensamt rymdskepp med hela mänskligheten" att jag har svårt att ta det på allvar. Särskilt nära till hands ligger Wall-E och Red Dwarf om man säger så.
Överlag så är jag glad att jag har sett den, den var lättare att lyssna på än jag befarade,men även om den är ett klassiker så har jag lite svårt att bli väldigt berörd av den. Den var ändå mer intressant än förra Veckans Föreställning, som var Aida från Verona.
Slutbetyget blir 2 av 5 vilsna rymdskepp.
Jag tycker ändå att alla som är intresserade av opera i Sverige borde se den, och den ligger på SVT-play i 30 dagar efter sändningen.
Aniara på SVT play.
Musiken är skriven av Karl-Birger Blomdahl, librettot av Erik Lindgren efter Harry Martinssons diktverk. Det är en modernistisk 12-tonsopera, så det är inte gått om vackra melodier och harmonier. Det som den ändå lyckas förmedla är stämningar. Eftersom jag tyckte det var svårt att höra vad kören sjöng, och det finns flera dansinslag måste jag ändå säga att jag hade inte hängt med i handlingen om jag inte samtidigt haft ett operalexikon till hands och kunde kolla upp vad som hände. De starkaste insatserna svarar Mimaroben, sjungen av Erik Saedén, för. Han är ju också berättaren som för fram handlingen. Ska det ändå vara en scen som sitter kvar så är det när Chefstekniker I lägger fram sin förklaring om att Aniara är som en luftblåsa i Guds andes glas. I övrigt så tycker jag faktiskt att mycket av lyriken känns ganska banal.
Ett stort problem för mig personligen är också att nästan 60 år efter Aniara så har jag sett så många varianter och parodier av typen "ensamt rymdskepp med hela mänskligheten" att jag har svårt att ta det på allvar. Särskilt nära till hands ligger Wall-E och Red Dwarf om man säger så.
Överlag så är jag glad att jag har sett den, den var lättare att lyssna på än jag befarade,men även om den är ett klassiker så har jag lite svårt att bli väldigt berörd av den. Den var ändå mer intressant än förra Veckans Föreställning, som var Aida från Verona.
Slutbetyget blir 2 av 5 vilsna rymdskepp.
Jag tycker ändå att alla som är intresserade av opera i Sverige borde se den, och den ligger på SVT-play i 30 dagar efter sändningen.
Aniara på SVT play.
måndag 20 oktober 2014
Trollflöjten, Metropolitan 2014
Uppsättningen av Trollflöjten vi var på är ingen ny uppsättning. En förkortad variant på engelska har legat på Met On Demand länge, och när jag recenserade den 2009 var mitt intryck att det såg ut som ett tv-spel, och att Sarastro och prästernas dräkter inte var särskilt lyckade. Jag var alltså ganska förberedd på hur den skulle vara.
Nu när jag såg den tyckte jag inte riktigt att den var som ett tv-spel, men den utspelar sig i ett märkligt fantasiland med klart asiatisk inspiration. Det är plexiglas och laserljus som till stora delar bildar scenen. Sarastro och hans präster går i stela kläder, och användandet av cirklar och kvadrater som symboler känns så förenklat att det nästan blir barnsligt. Överlag undrar man varför man ska bli en vishetens tjänare, när det enda det verkar leda till är att man får gå omkring i otympliga kläder som gör det omöjligt att röra sig. Jag förstår att idén har varit att förmedla en känsla av symbol och mysticism, utan att för den skull ha associera till äkta symboler, men det blir nästan mer komiskt än vackert. Något som är både komiskt och vackert är användningen av stora marionetter för att visa björnarna som dansar kring Tamino, eller fåglarna som för fram de tre gossarna.
Musikaliskt så drar Adam Fischer upp ett lättsamt tempo, det är nästan så man blir orolig över hur Nattens Drottning ska klara av att hänga med när det är dags för henne att komma på scen. Där har vi också kvällen enda svaga insats. Ana Durlovski missar en av topptonerna i "O zittre nicht", och tar igen det med bravur i "die Hölle Rache", men hennes röst är faktiskt lite för svag. Hon har inte volymen för att fylla ut hela auditoriet, och även om det är tekniskt och vackert så är det lite svagt.
För mig var en av höjdpunkterna att få höra René Pape live. Det är en märkligt känsla att höra en röst som man känner igen så väl från inspelningar på riktigt. Hans insats i "O Isis und Osiris" och "In diesen heiligen Hallen" gav mig gåshud. Sen tycker jag det är synd att hans kostym gör att han knappt kan röra sig, så han får ingen chans att egentligen spela ut som Sarastro.
Den andra sånginsatsen som jag bär med mig är Pretty Yendes Pamina. Hennes röst hade ett helt annat djup och mörker över sig än vad Pamina brukar ha, vilket gjorde "Ach, ich fühl's" till något totalt hjärtskärande. I slutscenen blir jag också helt övertygad om hur kära Pamina och Tamino är i varandra bara genom deras agerande på scen, vilket ju inte alltid händer.
I övrigt så är det en felfri uppsättning av sångare, med den standard jag förväntade mig på Metropolitan. Man slipper sitta och vara orolig för att något inte ska låta bra och kan bara njuta av musiken.
Slutligen vill jag säga något om Monostatos. Han sjungs av Mark Showalter, som gör det bra, problemet är rollen i sig själv. Idag går det inte att spela på att Monostatos är annorlunda eftersom han är svart, han benämns ju som morisk och med svart hudfärg. Problemet är att för att inte behöva ta i frågor om rasism så blir han bara en pajas. Här extra tydligt där han dessutom har fått fågelfötter och några konstiga fjädrar. Jag tycker inte det är roligt när han är mer en komisk sidekick än en allvarlig figur.
När det gäller komik så är förresten Papagenas förklädnad till gammal dam den bästa jag sett, och den mest trovärdiga när det gäller att förvandla henne till ung och vacker!
Överlag blir mitt betyg 3 av 5 dansande björnar. Det är en habil uppsättning, strålande musikaliskt, men inte något mästerverk.
Nu när jag såg den tyckte jag inte riktigt att den var som ett tv-spel, men den utspelar sig i ett märkligt fantasiland med klart asiatisk inspiration. Det är plexiglas och laserljus som till stora delar bildar scenen. Sarastro och hans präster går i stela kläder, och användandet av cirklar och kvadrater som symboler känns så förenklat att det nästan blir barnsligt. Överlag undrar man varför man ska bli en vishetens tjänare, när det enda det verkar leda till är att man får gå omkring i otympliga kläder som gör det omöjligt att röra sig. Jag förstår att idén har varit att förmedla en känsla av symbol och mysticism, utan att för den skull ha associera till äkta symboler, men det blir nästan mer komiskt än vackert. Något som är både komiskt och vackert är användningen av stora marionetter för att visa björnarna som dansar kring Tamino, eller fåglarna som för fram de tre gossarna.
Musikaliskt så drar Adam Fischer upp ett lättsamt tempo, det är nästan så man blir orolig över hur Nattens Drottning ska klara av att hänga med när det är dags för henne att komma på scen. Där har vi också kvällen enda svaga insats. Ana Durlovski missar en av topptonerna i "O zittre nicht", och tar igen det med bravur i "die Hölle Rache", men hennes röst är faktiskt lite för svag. Hon har inte volymen för att fylla ut hela auditoriet, och även om det är tekniskt och vackert så är det lite svagt.
För mig var en av höjdpunkterna att få höra René Pape live. Det är en märkligt känsla att höra en röst som man känner igen så väl från inspelningar på riktigt. Hans insats i "O Isis und Osiris" och "In diesen heiligen Hallen" gav mig gåshud. Sen tycker jag det är synd att hans kostym gör att han knappt kan röra sig, så han får ingen chans att egentligen spela ut som Sarastro.
Den andra sånginsatsen som jag bär med mig är Pretty Yendes Pamina. Hennes röst hade ett helt annat djup och mörker över sig än vad Pamina brukar ha, vilket gjorde "Ach, ich fühl's" till något totalt hjärtskärande. I slutscenen blir jag också helt övertygad om hur kära Pamina och Tamino är i varandra bara genom deras agerande på scen, vilket ju inte alltid händer.
I övrigt så är det en felfri uppsättning av sångare, med den standard jag förväntade mig på Metropolitan. Man slipper sitta och vara orolig för att något inte ska låta bra och kan bara njuta av musiken.
Slutligen vill jag säga något om Monostatos. Han sjungs av Mark Showalter, som gör det bra, problemet är rollen i sig själv. Idag går det inte att spela på att Monostatos är annorlunda eftersom han är svart, han benämns ju som morisk och med svart hudfärg. Problemet är att för att inte behöva ta i frågor om rasism så blir han bara en pajas. Här extra tydligt där han dessutom har fått fågelfötter och några konstiga fjädrar. Jag tycker inte det är roligt när han är mer en komisk sidekick än en allvarlig figur.
När det gäller komik så är förresten Papagenas förklädnad till gammal dam den bästa jag sett, och den mest trovärdiga när det gäller att förvandla henne till ung och vacker!
Överlag blir mitt betyg 3 av 5 dansande björnar. Det är en habil uppsättning, strålande musikaliskt, men inte något mästerverk.
lördag 18 oktober 2014
Metropolitan
För ca en vecka sen var det alltså dags för mig att gå och se Trollflöjten på Metropolitan. Det var en överväldigande kväll, så jag kommer att dela upp min beskrivning i två delar, dels själva besöket och dels själva operan.
Det är maffigt när man går in på platsen framför operan och ser fasaden av själva Metropolitan, som jag har sett så många gånger via livesändning och filmer.
Det blev inte sämre när man gick in. För den som är intresserad av musik så har affären i Metropolitan ett otroligt utbud på CD, DVD och bluray, inclusive i stort sett alla deras HD-sändningar. Det finns också en hel del roliga souvenirer, och smycken, med inspiration av säsongens föreställningar. Jag köpte ändå ingenting eftersom jag inte hittade något med anknytning till varken Ringen eller Trollflöjten.
På grund av en miss i tunnelbanan, där informationen är minst sagt bristfälligt, hade vi åkt förbi stället där vi tänkt gå av och äta, så vi bestämde oss för att äta på plats på Metropolitan. Restaurangen var endast tillgänglig med biljetten, så på väg dit passerade vi också själva entréhallen.
Det var trappor som bara var gjorda för att glida nerför i långklänning. Överlag var det också väldigt roligt att se att många var uppklädda till tänderna, betydligt mer än i Stockholm. Visst såg jag några i t-shirt och shorts, men för de flesta var det galaklädsel som gällde.
Restaurangen på andra våningen var en av de lyxigaste jag varit på. Vi fick plats för oss två även utan bokning, men jag skulle nog rekommendera att boka om man planerar att äta där. Det var helt klart mer än vi förväntade oss. Här sitter vi redo att mumsa i oss kvällens special, risotto med generösa mängder vit tryffel, och ett glas vis. Det var inte billigt, men det fick det vara värt nu när vi gjorde en helkväll på Metropolitan. För den som gillar efterrätter tyckte jag det var trevligt att det gick att beställa att efterrätten stod framdukad i pausen i föreställningen.
Efter maten hade vi lite tid att gå runt innan föreställningen, och hitta var vi skulle gå in. Det här med informationsskyltar verkar inte vara amerikanarnas starkaste sida. På hela nedervåningen var det roligt att se bilder på stjärnor som sjungit/sjunger där. De flesta fanns på en fotovägg och för de största stjärnorna var det oljemålningar och byster.
Som kulla var det naturligtvis nödvändigt att se bysten av Jussi Björling.
Till slut var det dags att gå in i salongen. Då äntligen kom också förklaringen till varför jag inte hittat någonstans att köpa program. De delade ut gratis programhäften när man gick in. Lite tråkigt var det att programmet bara nämnde vilka som sjön och handlingen i operan, det var ingenting om regin eller tankarna bakom.
Själva scenen är väldigt hög, jag blev förvånad, men det är alltså fem rader med balkonger upp. Det måste vara en utmaning att göra uppsättningar som tar tillvara på all rymd på scenen, för att bara hålla till på scengolvet är att bara ta tillvara på en bråkdel av utrymmet.
Det var intressant att se deras version av textsystem. Istället för att ha en textremsa ovan eller under scenen så fanns det en liten display i stolen framför. Det gick att välja på engelska, tyska och spanska i språk. Eftersom jag kan Trollflöjten riktig bra så valde jag att stänga av textningen, men i efterhand hade det varit intressant att se hur det var att följa texten och det som utspelade sig på scen.
I pausen valde vi att istället för efterrätt i restaurangen så blev det ett glas prosecco och en chokladkaka nere i baren.
Recension på föreställningen kommer separat.
Mitt och mammas ätäventyr i New York går att läsa om här.
 |
| Selfie med mamma framför operan |
På grund av en miss i tunnelbanan, där informationen är minst sagt bristfälligt, hade vi åkt förbi stället där vi tänkt gå av och äta, så vi bestämde oss för att äta på plats på Metropolitan. Restaurangen var endast tillgänglig med biljetten, så på väg dit passerade vi också själva entréhallen.
Det var trappor som bara var gjorda för att glida nerför i långklänning. Överlag var det också väldigt roligt att se att många var uppklädda till tänderna, betydligt mer än i Stockholm. Visst såg jag några i t-shirt och shorts, men för de flesta var det galaklädsel som gällde.
Efter maten hade vi lite tid att gå runt innan föreställningen, och hitta var vi skulle gå in. Det här med informationsskyltar verkar inte vara amerikanarnas starkaste sida. På hela nedervåningen var det roligt att se bilder på stjärnor som sjungit/sjunger där. De flesta fanns på en fotovägg och för de största stjärnorna var det oljemålningar och byster.
Till slut var det dags att gå in i salongen. Då äntligen kom också förklaringen till varför jag inte hittat någonstans att köpa program. De delade ut gratis programhäften när man gick in. Lite tråkigt var det att programmet bara nämnde vilka som sjön och handlingen i operan, det var ingenting om regin eller tankarna bakom.
Det var intressant att se deras version av textsystem. Istället för att ha en textremsa ovan eller under scenen så fanns det en liten display i stolen framför. Det gick att välja på engelska, tyska och spanska i språk. Eftersom jag kan Trollflöjten riktig bra så valde jag att stänga av textningen, men i efterhand hade det varit intressant att se hur det var att följa texten och det som utspelade sig på scen.
Recension på föreställningen kommer separat.
Mitt och mammas ätäventyr i New York går att läsa om här.
lördag 4 oktober 2014
Bara en vecka kvar
Om en vecka kommer jag att göra något jag har drömt om väldigt länge, nästan sådär att man trodde att det inte skulle bli av.
Den 11 oktober ska jag se Trollflöjten på Metropolitan, med René Pape som Sarastro.
Jag och mamma bestämde att vi skulle åka till New York i våras, för båda av oss var det självklart att är vi där, då ska vi gå på Metropolitan. Sen började jag kolla programmet för våra dagar där och upptäckte att det faktiskt är Trollflöjten som går på lördagen när vi är där. Trollflöjten är min absoluta favoritopera och jag har faktiskt svårt att sätta ord för hur mycket den betyder för mig, och nu får jag chansen att se den på en av världens mest kända operascener.
När jag såg att det var Trollflöjten blev jag överlycklig, och jag blev inte mindre lycklig över att se att René Pape kommer att sjunga Sarastro. Han har en underbar röst, och han har varit en favorit sen jag såg honom i Kenneth Branaghs filmversion av Trolllöjten, att få höra honom live och se honom agera känns fantastiskt. Jag försöker ändå att tänka att saker kan hända, båda gångerna jag varit på Les Miserables har ju minst en av huvudrollerna sjungits av ersättare, men om allt går som planerat får jag äntligen se och höra honom.
Det jag är lite nyfiken på är vilken uppsättning det är. Det står på Metropolitans hemsida att uppsättningen är fullängd och på tyska, vilket skulle kunna tyda på att det inte är samma uppsättning som de har på Metplayer, eftersom det är en förkortad variant på engelska. Det kan ju vara att det är samma uppsättning, men i en fullständig version, eller så är det en ny uppsättning.
Jag tycker i alla fall det är en väldigt bra anledning till att inte gå och se Macbeth som livesändning i Falun samma dag. Macbeth är matinéföreställningen och Trollflöjten är kvällsföreställningen på Metropolitan.
Den 11 oktober ska jag se Trollflöjten på Metropolitan, med René Pape som Sarastro.
Jag och mamma bestämde att vi skulle åka till New York i våras, för båda av oss var det självklart att är vi där, då ska vi gå på Metropolitan. Sen började jag kolla programmet för våra dagar där och upptäckte att det faktiskt är Trollflöjten som går på lördagen när vi är där. Trollflöjten är min absoluta favoritopera och jag har faktiskt svårt att sätta ord för hur mycket den betyder för mig, och nu får jag chansen att se den på en av världens mest kända operascener.
När jag såg att det var Trollflöjten blev jag överlycklig, och jag blev inte mindre lycklig över att se att René Pape kommer att sjunga Sarastro. Han har en underbar röst, och han har varit en favorit sen jag såg honom i Kenneth Branaghs filmversion av Trolllöjten, att få höra honom live och se honom agera känns fantastiskt. Jag försöker ändå att tänka att saker kan hända, båda gångerna jag varit på Les Miserables har ju minst en av huvudrollerna sjungits av ersättare, men om allt går som planerat får jag äntligen se och höra honom.
Det jag är lite nyfiken på är vilken uppsättning det är. Det står på Metropolitans hemsida att uppsättningen är fullängd och på tyska, vilket skulle kunna tyda på att det inte är samma uppsättning som de har på Metplayer, eftersom det är en förkortad variant på engelska. Det kan ju vara att det är samma uppsättning, men i en fullständig version, eller så är det en ny uppsättning.
Jag tycker i alla fall det är en väldigt bra anledning till att inte gå och se Macbeth som livesändning i Falun samma dag. Macbeth är matinéföreställningen och Trollflöjten är kvällsföreställningen på Metropolitan.
onsdag 1 oktober 2014
Kortversion av Falu Rödfärgskonserten
Falu Rödfärg har lagt upp en film om konserten. Filmen är ca 15 min lång, och själva konserten börjar ca 7:30 in, innan är det en del om förberedelserna.
tisdag 23 september 2014
Äntligen program för digitala visningar i Falun
Faluns Folkets hus har inte uppdaterat sin hemsida och har fortfarande förra säsongens program uppe. Det här gjorde att jag började bli rejält orolig över att det inte skulle bli några digitala visningar den här säsongen. Tack och lov hittade jag dock programmet via Visit Södra Dalarnas hemsida, där man kan köpa biljetterna så här är säsongens sändningar.
11 oktober - Macbeth av Giuseppe Verdi.
Jag kommer inte att gå på den här operan, men jag har en väldigt bra anledning som jag kommer att återkomma till längre fram.
18 oktober - Figaros bröllop av WA Mozart
Jag tycker ju Figaros bröllop är lite överskattad, den är inte alls så rolig som sitt rykte. Det här blir nog helt och hållet en fråga om dagsformen, om jag känner ett väldigt sug efter att gå på opera så bestämmer jag mig nog precis innan.
Sen blir det att vänta till nästa år för fler föreställningar
17 januari - Glada änkan av Lehár
Rolig operett, den är jag definitivt sugen att gå på.
31 januari - Hoffmans äventyr av Offenbach
Hoffmans äventyr står på min önskelista över operar att se.
14 februari - Iolanta/Riddar Blåskäggs borg av Tjajkovskij/Bartok
Jag har ingen lust att se operorna, och dessutom är jag antagligen upptagen den helgen.
25 april - Cavalleria Rusticana/Pagliacci av Mascagni/Leoncavallo
En verkligt klassisk duo, och ja, jag borde nog se den någon gång bara just för att de är sådan klassiker.
Överlag är det ett bättre urval tycker jag än förra året, men jag är verkligen besviken över att Falun inte visar Mästersångarna från Nürnberg av Wagner. Jag var också nyfiken på La Donna del Lago av Rossini. Däremot hade jag nog inte gått och sett varken Carmen eller Barberaren i Sevilla den här säsongen heller.
11 oktober - Macbeth av Giuseppe Verdi.
Jag kommer inte att gå på den här operan, men jag har en väldigt bra anledning som jag kommer att återkomma till längre fram.
18 oktober - Figaros bröllop av WA Mozart
Jag tycker ju Figaros bröllop är lite överskattad, den är inte alls så rolig som sitt rykte. Det här blir nog helt och hållet en fråga om dagsformen, om jag känner ett väldigt sug efter att gå på opera så bestämmer jag mig nog precis innan.
Sen blir det att vänta till nästa år för fler föreställningar
17 januari - Glada änkan av Lehár
Rolig operett, den är jag definitivt sugen att gå på.
31 januari - Hoffmans äventyr av Offenbach
Hoffmans äventyr står på min önskelista över operar att se.
14 februari - Iolanta/Riddar Blåskäggs borg av Tjajkovskij/Bartok
Jag har ingen lust att se operorna, och dessutom är jag antagligen upptagen den helgen.
25 april - Cavalleria Rusticana/Pagliacci av Mascagni/Leoncavallo
En verkligt klassisk duo, och ja, jag borde nog se den någon gång bara just för att de är sådan klassiker.
Överlag är det ett bättre urval tycker jag än förra året, men jag är verkligen besviken över att Falun inte visar Mästersångarna från Nürnberg av Wagner. Jag var också nyfiken på La Donna del Lago av Rossini. Däremot hade jag nog inte gått och sett varken Carmen eller Barberaren i Sevilla den här säsongen heller.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)